madeleiiinnneee

Onsdagen den 29/2-2012! 

Jag ligger på en madrass på golvet tillsammans med min faster. Vi kollar på film, en film som jag fortfarande idag inte kan se på. Du ligger bredvid uppe i din säng. Jag kan än idag höra dina tunga andetag. Alla är där, din man, dina barn och dina barnbarn. Klockan är omkring halv sju på kvällen. Vissa har varit där hela dagen och jag kom senare då jag varit i väg i skolan. Varför var ja där just den dagen? Vi barnbarn bestämmer oss för att åka hem och laga mat och invänta ditt sista barnbarn som är påväg ner. Pappa följer med oss! Vi åker och handlar och sedan åker vi hem. Pappa väljer att åka tillbaka upp till dig för att invänta nattpersonalen. Vi barnbarn lagar mat hemma och vet på ett ungefär när pappa och de ska komma hem. Men de kommer inte! Det känns som att vi försöker komma på ursäkter till varför de inte kommer. Men man får känslan av att något är fel direkt när pappa tillslut kommer innanför dörren och säger att nu är det över!

Orden sitter fast i mitt huvud. Kan inte glömma, vill inte glömma. 

Det var som att en lättnad drog igenom kroppen, jag grät inte! Varför? 

Lättnad över att veta att du nu var fri och att ingen mer sjukdom kunde skada dig längre. Att du fått träffa din mamma och pappa igen och vara frisk igen.

 

 

Farmor! 

Jag minns dig inte som du var, jag minns dig bara som du blev. Men de minerna jag har av dig är de bästa! Man kan inte ha en bättre farmor! 

Trots att jag många gånger blev sur på dig för att du favoriserade Bella. Jag var så fruktansvärt avundsjuk på henne för att hon fick göra allt med dig. När ja tänker tillbaka så favoriserade du ingen, du älskade alla dina barnbarn. 

 

Jag valde att gå i dina fotspår och du är min förebild. 

Finns ingen annan jag ser upp till som jag gör med dig. Jag önskar att du kunde komma tillbaka till mig, berätta för mig att allt bara varit en hemsk mardröm. Men jag vet att de inte kommer hända!

 

Idag är det årsdag, 4 år sedan du försvann bort ifrån oss, du har din årsdag bara var fjärde år, och jag tror att du valde den dagen. Just för att Vi ska bli extra påminnda. 

Ibland kan jag ångra att jag åkte hem den där kvällen för fyra år sen, kanske hade du levt vidare? Jag tror du valde att vänta tills vi hade åkt hem för att vi skulle slippa vara med. Men jag ångrar inte en sekund av att jag suttit där uppe hos dig!

Jag tänker mycket på dig nu för tiden, men jag har fortfarande inte gråtit.