När man lever med ångest, som jag gör så har man både bra och dåliga dagar. Men oftast så blir de bra dagarna dåliga tillslut för att man kommer på sig själv att man mår bra. 

❤

Den senaste tiden har jag haft väldigt svårt för beröring. Haft svårt att ta emot kramar och att folk tar på mig. Har helt underbara kollegor som mer än gärna delar ut både kramar och klappningar men jag klarar inte av det, det går inte. Mår illa bara jag tänker på det. I stunden vill jag ramla ihop på golvet och gråta. Men hur svårt kan det vara? Kan det vara som bilden säger? Kanske är det kramar jag vill ha? Någon som håller ihop mig? Vågar jag inte erkänna för mig själv? Hur ska jag göra för att vilja  och för klara av att ta emot kramar, bli berörd igen? Det känns förjävligt att inte veta hur man vill ha det. Ena stunden vill man så och andra stunden vill man så! 

Idag är en dag som jag känner att jag inte har en aning om vad ja ska göra. Det kryper i hela kroppen, huvudvärken är över men har fortfarande ont i magen. Är trött på att ligga i sängen. Har drömt en jävla massa i natt, så de första jag insåg när jag vaknade i morse var att min morbror fyller år. Måste ta mig till affären, köpa ljus, ta mig till kyrkogården. Just nu skulle jag kunna gå ut och gå hur länge som helst. Är dock rädd att magen ska ska få bakslag och att jag kommer få jätte ont. Ännu mer rädd över att jag ska få panikångest då det är en jobbig dag idag. I morgon har jag tänkt att återvända till jobbet efter två dagar hemma. Vilket också är jobbigt. Men hur jag än gör eller väljer för val känns det som att det blir fel. 

Eftersom att jag har depressioner och ångest går jag hos en kurator, igår var jag där och det var det jobbigaste mötet hittills. Ångrar att jag gick dit. Mår mycket sämre än innan. Jag har kommit fram till att jag inte älskar mig själv, har aldrig gjort. Finns inget med mig som jag älskar. Det är så fruktansvärt egentligen. Men jag gör inte det. Det finns inget med mig som jag gillar eller tycker om. På vilket sätt ska man älska sig själv och varför? 

Har en så otroligt jobbig dag, i morse när jag vakande visste jag inte ens vilken dag det var. Skulle jag orka ta mig ur sängen? De tog en bra stund innan jag väl gick upp, men ångesten var på mig direkt. Fick ångestattack hos pappa igår o h ville bara hem sen har de fortsatt långt in på natten och hela morgonen. Tänkte först att de inte var någon idé till att jobba idag. Men jag tog mig till jobbet och här är jag nu :) tänk vad mycket positiv energi man kan få av barn 😍 så mycket kärlek. 

Jag vet inte hur jag ska skriva eller vad ja ska skriva, finns ingen ork för att skriva igentligen. Samtidigt som ja känner mig tvungen för att bearbeta. De värsta som kunde hända har hänt... Ett ljus har blåsts ut ett liv som plötsligt tog slut och försvann... Hur ska man kunna fortsätta leva? Hur ska man kunna gå vidare? Hur ska jag leva utan att få se dig le? Ditt leende lyste upp överallt när man träffade dig. Man var alltid taggad över att gå någonstans då man visste att du skulle komma dit. Nu kommer det inte bli så längre..
Du kunde uppmuntra en när man mådde dåligt.
Jag saknar dig så in utav helvete! Snälla kom bara tillbaka, jag vill inte ha kvar smärtan som finns på insidan av mig. Trots att jag vet att du har det mycket bättre där du är nu. Det kommer vara en sjukt jobbig tid framöver. Mycket gråt och ledsamheter. Finns ingen människa som du!
Varför finns de ingen stege till himlen? Så jag kan klättra upp och hälsa på bara för att få se dig le.
Jag kommer inte ens ihåg sista gången vi sågs men redan då visste du att vi inte skulle ses mer, varför kramade jag dig inte?
Du är så saknad ❤️❤️❤️

/Madeleine