Jag vet inte hur jag ska skriva eller vad ja ska skriva, finns ingen ork för att skriva igentligen. Samtidigt som ja känner mig tvungen för att bearbeta. De värsta som kunde hända har hänt... Ett ljus har blåsts ut ett liv som plötsligt tog slut och försvann... Hur ska man kunna fortsätta leva? Hur ska man kunna gå vidare? Hur ska jag leva utan att få se dig le? Ditt leende lyste upp överallt när man träffade dig. Man var alltid taggad över att gå någonstans då man visste att du skulle komma dit. Nu kommer det inte bli så längre..
Du kunde uppmuntra en när man mådde dåligt.
Jag saknar dig så in utav helvete! Snälla kom bara tillbaka, jag vill inte ha kvar smärtan som finns på insidan av mig. Trots att jag vet att du har det mycket bättre där du är nu. Det kommer vara en sjukt jobbig tid framöver. Mycket gråt och ledsamheter. Finns ingen människa som du!
Varför finns de ingen stege till himlen? Så jag kan klättra upp och hälsa på bara för att få se dig le.
Jag kommer inte ens ihåg sista gången vi sågs men redan då visste du att vi inte skulle ses mer, varför kramade jag dig inte?
Du är så saknad ❤️❤️❤️

/Madeleine