madeleiiinnneee

När man lever med ångest, som jag gör så har man både bra och dåliga dagar. Men oftast så blir de bra dagarna dåliga tillslut för att man kommer på sig själv att man mår bra. 

❤

Den senaste tiden har jag haft väldigt svårt för beröring. Haft svårt att ta emot kramar och att folk tar på mig. Har helt underbara kollegor som mer än gärna delar ut både kramar och klappningar men jag klarar inte av det, det går inte. Mår illa bara jag tänker på det. I stunden vill jag ramla ihop på golvet och gråta. Men hur svårt kan det vara? Kan det vara som bilden säger? Kanske är det kramar jag vill ha? Någon som håller ihop mig? Vågar jag inte erkänna för mig själv? Hur ska jag göra för att vilja  och för klara av att ta emot kramar, bli berörd igen? Det känns förjävligt att inte veta hur man vill ha det. Ena stunden vill man så och andra stunden vill man så! 

Idag är en dag som jag känner att jag inte har en aning om vad ja ska göra. Det kryper i hela kroppen, huvudvärken är över men har fortfarande ont i magen. Är trött på att ligga i sängen. Har drömt en jävla massa i natt, så de första jag insåg när jag vaknade i morse var att min morbror fyller år. Måste ta mig till affären, köpa ljus, ta mig till kyrkogården. Just nu skulle jag kunna gå ut och gå hur länge som helst. Är dock rädd att magen ska ska få bakslag och att jag kommer få jätte ont. Ännu mer rädd över att jag ska få panikångest då det är en jobbig dag idag. I morgon har jag tänkt att återvända till jobbet efter två dagar hemma. Vilket också är jobbigt. Men hur jag än gör eller väljer för val känns det som att det blir fel.